SPI:s SJUKVÅRDSPLAN

SPI:s sjukvårdsplan stammar från de sista åren på 1990-talet och publicerades första gången i Dagens Medicin 2001. Mycket har hänt sedan dess och justeringar har genomförts kontinuerligt. Huvudprincipen har dock stått sig och kan enklast uttryckas så att staten skall ta ansvaret för den sjukhusanknutna vården och kommunerna för det som numera kallas närsjukvård. En konsekvens av denna huvudprincip men alls icke en huvudsak är att landstingen och regionerna blir av med drygt 85% av sin nuvarande verksamhet och därmed kan läggas ner. De återstående knappt 15% kan övertagas av kommunerna i samverkan i så kallade kommunförbund.

Tanken med att förlägga ansvaret för den sjukhusanknutna vården till staten sammanhänger med önskemål att renodla den högspecialiserade vården. Nu är ju inte all sjukhusanknuten vård högspecialiserad men även den övriga specialistvården kräver en ny och förbättrad organisation icke minst med hänsyn till att diskussionen om prioriteringar blir allt intensivare. Skälet till detta är att de forskningsbaserade och teknologiska framstegen har passerat den nivå som vi ekonomiskt kan klara av. Trots detta är allmänhetens förväntningar på sjukvården till och med större än kunskapsnivån. Denna ekvation kräver en gemensam organisation som kan klargöra för patienterna vad de kan förvänta sig.

I SPI:s sjukhusorganisation styrs helheten av en politiskt tillsatt nämnd som har att fördela de ekonomiska resurserna och besluta om den övergripande organisationen, exempelvis hur många sjukhus vi skall ha i Östergötland. På denna nivå upphör det politiska inflytandet. Varje sjukhus med sina tilldelade arbetsuppgifter styrs i sin tur av professionella styrelser där såväl medicinsk som ekonomisk och administrativ kompetens finns. Självfallet kan varje enskilt sjukhus drivas i såväl offentlig som privat regi.

Närsjukvård har på senare tid blivit ett begrepp. Tyvärr är det få som har full insikt i vad begreppet innehåller. I korthet kan sägas att närsjukvård innehåller hela den nuvarande primärvården kompletterad med vårdplatser och vissa specialister utöver allmänmedicinare. De tillkommande specialiteter som är av störst intresse i den nya närsjukvårdsorganisationen är geriatriker, invärtesmedicinare och psykiatriker. Avsikten är att närsjukvården skall ta hand om all sjukvård som inte kräver sjukhusens resurser. Enligt budget fördelas de ekonomiska resurserna lika mellan den sjukhusbaserade vården och närsjukvården. Till detta kommer givetvis all den sjukvård som nu bedrivs i kommunal regi, framför allt inom ramen för äldreomsorgen.

Närsjukvård i kommunal regi erbjuder ett antal fördelar. Äldreomsorgen får tillgång till professionell kompetens inom exempelvis invärtesmedicin, vilket den saknar i nuläget. Fungerande vårdkedjor för våra äldre ofta multisjuka kan etableras. Den geriatriska disciplinen som är en väsentlig tillgång för våra äldre kan erbjudas en viktig plats i vårt sjukvårdssystem. Den har hittills levt på undantag i den landstingsstyrda världen. Psykiatrin kan bli tillgänglig och utvecklas.

Det nya gränssnittet mellan närsjukvård och sjukhusanknuten vård erbjuder sannolikt mindre problem än de nuvarande gränssnitten mellan dels äldreomsorgen och sjukvården och dels primärvården och övrig specialistvård. Försök genomförs för att överbrygga dessa gränser.

Ur ekonomisk synpunkt innebär SPI:s sjukvårdsplan i grova drag att hälften av landstingens/regionernas budget överföres till staten och hälften till kommunerna. Staten kan sannolikt rationalisera den sjukhusanknutna specialistvården genom en förbättrad organisation där helheten framträder bättre. Dessutom medför nedläggningen av landsting/regioner en betydande kostnadsreduktion. Kommunerna får tillgång till en komplett organisation som bättre kan möta äldre och funktionshindrades behov utan krav på ökad kommunalskatt. Medborgarna i stort får tillgång till en förbättrad organisation där skattebördan minskats sedan landstingen eliminerats.